Klicka dig fram i bildspelet och ta del av en rafflande resa med Tectyls legendarer

En historia om en kul kulturresa 23 september 2016

Som en i raden av alla uppvaktningar av trumskinnens Fred Astaire, Hasse Burvall, med anledning av den sammes sjuttioårspassage, arrangerade Tectyls trivseldagskommitté en gruppresa till Porfyr- och Hagströmmuseet i Älvdalen.

Givetvis åkte samtliga i rockkollektivets buss till pilgrimsmålet för alla Hagströmsrättrogna. Dodgehybriden tankades proppfull med 98-oktanigt. V8-an kalibrerades för snåldrift. Skuffen fylldes med medhavd dryck att fukta stjärnornas av vägdammet torrlagda strupar med. Dessa luttrade turnerare vet hur vägen suger. Bakom bussens nätta lilla ratt placerades ett stjärnfall, d v s avkomman till en av de mer promiskuösa divorna i bandet. Basisten, som får Bill Wyman att framstå som ett dygdemönster - och musikant. Avsikten var att ynglingaföraren, med det litterärt klingande namnet August, skulle idka avhållsamhet. Allt i avsikt att förbli red-och körbar under hela utflykten.

 

Någonstans i trakten Sala var det dags att tanka. Det var även där som Burvall kom till en dyster insikt. Insikten, som vissa mindre finkänsliga men pålästa medlemmar i bandet bidrog till, att Hagströms aldrig tillverkade några trummor. Hans desillusionerade blick och tungsinne lättade först när vi utställde ett löfte om att besöka Ludwigmuseet när han fyller åttio. Att Ludwig tillverkat trummor var vi alla rörande ense om, särskild Burvall. Vi passerade då Hedemora. Det var dags att tanka. Burvall var sedan resten av resan sitt sedvanligt fryntliga och jovialiska jag. Inte det minsta kinkig.

 

Glada sånger exekverades av orkesterns multimusikaliska frontfigurer. "Vår busschaufför" , "Jopp hej di, jopp hej da" och "Vad har du under blusen Rut?" är bara några exempel på sångdängor som bidrog till en oförställd uppsluppenhet i busskabinen. Dalarnas leende landskap passerade utanför de lätt immiga fönstren. Gjutjärnsåttan från Detroits glansdagar spann som en mullrande snöleopard. August höll oss huvudsakligen på rätt sida av vägen. Vi befann oss i ett gudibehagligt flöde. Livet gick väl att förhålla sig till. Vi var i varat. Ett gott sådant.

 

Väl framme i Rättvik var det dags att åter fylla på tanken. Då vi åter satt oss tillrätta tog Storvretasonen, numera en del av diasporan i Skuttunge, till orda. Föga var därför de övrigas förväntningar på innehåll och pregnans. Hur förvånade blev vi dock icke när han då började recitera gamla folkdikter på Älvdalsmål. Vårt intryck var att tungomålet var klockrent. Denna mystiska och väl bevarade gren av fornsvenskan. Vackert, trollskt - och i stort sett obegripligt.

Efter några mil, i trakten av Mora, och åtskilliga positiva tillrop och återkopplingar senare, gick det upp för oss övriga, dock i olika takt- må inflikas, att recitatören inte alls behärskade Älvsdalsmålet. Han hade helt enkelt tullat lite väl hårt på den dryck som medtagits för att skölja ned vägdammet med. Nåväl, ingen skada skedd. Så länge vi levde i tron att det var något det inte var så njöt vi och förundrades.

 

Väl framme vid museet välkomnades vi av Karl-Erik, sonson till grundaren Abin Hagström. Han visade oss, utan någon minsta tvekan, hur viktig den verkliga glöden är. Passion är det som gör en guide hörvärd. Hagström, denna lilla firma från Älvdalen i Dalarna, tillverkade från 1925 till 1983 700 000 dragspel och 120 000 gitarrer. Kvalitetsprodukter som spreds över hela världen. Mäktigt!

 

Glöd och passion saknades inte heller hos Torbjörn Zakrisson och Gittan Book, som med inlevelse visade oss Porfyrutställningen. Vår allmänbildning berikades avsevärt. Vi funderar på att skaffa oss en porfyrvas till repetitionslokalen.

 

Vid slutet att vår visning kunde inte längre ledsångaren och Paganinisolaren i bandet hålla tand för tunga. Utan någon form av avisering vädrade han sin missbelåtenhet. Sedan första stund, när trivselgruppen aviserat sina planer, hade han uppfattat att bandet skulle besöka Porrfyrmuseet. Hagströms dragspel och gamla gitarrer gav han blanka faen i. Det faktum att det var ett och inte två r gjorde att inte heller hans förväntningar infriades helt och hållet. En liten tröst var dock att porfyr ju är en sten. Rock, om man nu vill svänga sig med utrikiska.

 

I det stora hela nöjda och belåtna lämnade den namnkunniga orkestern museet. Utanför stod en mullrande Ram redo att bringa bandet hem igen. Larz-Kristerz får klara sig själva den 29:e dennes. Tectyl kommer dock tillbaka. Det gör vi alltid.

 

Efter ett välförtjänt badtunnebesök i Skuttunges centrala delar spriddes bandet för vinden, eller var det för Dodge Ram. Hur som helst, resan var vägen värd. Målet i sig äger sin mening. Allt det som sker inför, under och efter resan är nog ändå den stora behållingen. Ännu en dag i pojkbandsstjärnornas liv var till ända. En god sådan, att lägga i minnenas fatabur för att sedan kunna ta fram när ålderns regntunga och bisterblåsiga höst anlänt. Ety rockstjärnor dör aldrig, men de åldras - de också. Med behag.

 

Med vänlig hälsning,

 

Sten

Hasse fyller 70 och bjuds på resa till Älvdalen för att fira

Stjärnbandet vid ingången till Porfyr- och Hagströmsmuseet i Älvdalen den 23:e september 2016. Från vänster: Tomas Bernström, Dan Fagerlund, Sten Skiöld och jubilaren Hasse Burvall. Foto: August Fagerlund, som även med den äran framförde rockbussen till och från Älvdalen.