Historien om Tectyl

En historia om glädje och kärlek till musiken

En tämligen kulen och grådaskig höstkväll 1987 samlades fyra män med skiftande förflutet. Alla var de tämligen bildsköna- om än med viss patinering. Dialogen inleddes med viss försiktighet. Idiomen klingade och förstärkte intrycket av skiljaktiga rötter. Platsen för första träffen var Sunnersta, ett villaområde i södra Uppsala. I ett villagarage, av normal storlek, riggades utrustningen. Viss nervositet fanns i den nybildade konstellationen. Vi var hemma hos John Graff. En norrman, sångare och gitarrist med långt fler än sex strängar på sin lyra. John hade i det förgångna bland annat försörjt sig som trubadur i Norge och Sverige. Bakom trummorna och sångmicken satte sig Tomas Nygren, en kille med rötterna i Södertälje men uppväxt i Uppsala. Sologitarr och sång stod Sten Skiöld för. Sten, var som ur-Uppsalabo, på hemmaplan. Basen togs om hand av Dan Fagerlund. En Hälsing, sprungen ur folk- och proggmusiken, med en omisskännlig Hudiksvalldialekt.

 

Allas vår början är svår. Vår början var inget undantag. Det lät taffligt och tafatt, men viljan fanns där. Viljan att rocka. Långt innan låtarna började sitta ”som i Greta” diskuterades bandnamn. Ett stort antal förslag framfördes, både svenska och engelskklingande dito. Namnet vi slutligen fastnade för var Tectyl. Stens motivering till namnförslaget var att det skulle knyta an till rockens förmåga att hålla den mentala rosten borta.

 

The first impression kombinerad med en icke föraktlig dos rocklust och speliver lade grunden för kommande repetitioner och musikaliska framsteg.

 

Med tiden artade det sig och redan året därpå gjorde bandet sin första turné.

Med en tolv meter lång turnébuss, som anstod ett band av vår kaliber, drog vi oförväget hela vägen till metropolen Märsta. Om rätt skall vara rätt, vilket det skall vara understundom, var konsertlokalen några kilometer utanför Märsta down town. Icke desto mindre blev vår premiär inget annat än en veritabel succé. Stormande ovationer och klara insikter om vår storhet präglade aftonen.

 

Efter Märsta lyckliggjorde vi fler städer och orter väl kända världen över. Nämnas bland många kan Njutånger, Hudiksvall, Sälen, Uppsala, Rasbo och Veckholm.

 

Repertoaren var redan från början huvudsakligen en blandning av rockrussin ur sextio- och sjuttiotalskakan. Beatles, Stones, Spencer Davies, Dylan, Animals, Creedence och Kinks är några av dem som fått släppa till alster för Tectyltolkningar.

 

Först att lämna bandet för att satsa på en solokarriär ( som ekonom ) var Tomas. 1991 ersattes han av Dan Jibreus. Utan några nämnvärda förberedelser eller repetitioner kastades Danne in på ett gig i Mörby centrum. Danne pallade trycket och kom med sin hästsvans, mustasch och cowboyboots att förstärka vår rockimage.

 

John lämnade bandet, inte helt utan vissa känsloyttringar, 1993. Håkan Walterson hoppade in på sång och gitarr. Håkan blev kvar i bandet ända till The Tinnitus sorgligt nog hejdade hans fortsatta rockkarriär. En yrkesskada som skördade ytterligare ett offer inom branschen. Som ersättare på gitarr engagerades Erik Berwald 1998. En ringrostig norrlänning som snart visade prov på vad lite Tectyl och disciplinerad övning kan åstadkomma.

 

Under våren 2004 slutade Danne Jibreus på trummorna. Efter ett ett antal trumslagare testats föll valet av ny trummis på den ärrade rockveteranen Hasse Burvall.

 

Under maj månad 2009 väljer Erik Berwald att göra solokarriär och lämnar därför bandet. Rekrytering av en ersättare påbörjas per omgående. Inte mer en några veckor senare hittar vi en värdig sådan i Göran Fornbrandt, med en lämplig bakgrund och alldeles perfekt musiksmak, inställning, färdighet och musikalitet. Bandet var således åter komplett. Tectyl stod åter rustat att äntra scenen med storm. 

 

Den 1 oktober 2013, då bandet åter samlas i rep-lokalen efter ett antal lyckade spelningar under en relativt kort tid, meddelar Göran att han måste lägga av med rockmusiken och sluta i Tectyl. Beskedet kommer som en käftsmäll och övriga medlemmar i bandet blir alldeles tysta. När väl beskedet sjunkit in följer en känsla av sorg. När vi kommit en så lång bit på väg.

 

Hur som helst önskar vi Göran lycka till och hoppas att han någon gång i framtiden åter kan ägna sig åt någon form av musikutövning. Vi hade fyra riktigt bra år tillsammans och Göran var en mycket trevlig bekantskap.

 

Med lite flyt och en stor dos tur stod redan fjorton dagar efter det att Göran lämnade sin plats i bandet, en ny kandidat i replokalen. Redan efter ett par provspelningar kände vi att det var något på gång. Nu, några rep senare, är vi säkra på att Tectyl går ytterligare en vår till mötes. Med Tomas Bernström i bandet kan vi ta ett steg till mot det slutgiltiga genombrottet. Med sitt ungdomliga sinne och oförskämt fördelaktiga musikalitet och yttre kommer han tillföra Tectyl ännu mer av det vi är kända för. Skuttunge, Tomas hemby, placerar sig nu på rockmusikens världskarta

 

Det är ju en gång för alla bevisat att man aldrig blir för gammal för rock`n roll, så lär vi hålla på till dess Hin Håle knackar en på axeln och säger att det är dags att lämna scenen och för evigt gå över till

harpa, eller vad man nu spelar för instrument några våningar längre ned, där väl rockare plägar hamna.

 

Således, vill du förgylla ditt fyrtioårskalas, femtioårskalas, sextioårskalas, doktorsmiddag, bröllopsfest, så rekommenderar vi riktigt levande rock med ett band som kan leverera. Ett riktigt band som övat sig upp till nivån där de kan göra habila tolkningar av kontemporära kompositörers alster så att svetten lackar och stänker.

 

 

“Keep on rocking in the free world” – som kollegan Neil brukar säga.