Som sexåring slog jag mina första förbjudna toner på en gitarr. Bror min, Torbjörn, var i skolan och han hade lovat mig hiskeliga påföljder om jag ens nuddade hans nya gitarr. Frestelsen blev allt för stor och på den vägen har det varit sedan 1964. Med tiden blev jag upplyst om att man kunde få mer än sex toner genom att trycka ned strängarna på halsen. Plötsligt vidgades möjligheterna avsevärt. Min brors inställning mjuknade med tiden och han kom sedan att lära mig de första ackorden och låtarna. Torbjörn har sedan dess varit en stadig vän och spelkamrat i allsköns sammanhang. Senast uppträdde vi under namnet Dubbel-sköldarna i rockmetropolen Östhammar. Gaget räckte hart när till bensinen. Sådan är branschen.

Efter några år på Uppsalas kommunala musikskola, där jag lärde mig klassisk gitarr, noter och musiklära, blev den huvudsakliga repertoaren visor och ballader. Tillsammans med polaren Leif Andersson bildades duetten StoneLife. Gator och torg förvandlades till estrader och inkomsterna omsattes snabbt i värdebeständiga pilsner. Svante Gustafsson förstärkte senare och vi blev en trio. Musikvalet breddades, bland annat med låtar lämpliga för tvärflöjt. Aldrig skall jag glömma vår turné till Oslo med Svantes tvåtakts SAAB. Var stad på vägen dit blev en spelplats. Intäkterna gick oavkortat till pilsner.

Hösten 1987 elektrifierades jag på allvar. Utrustad med en Suzuki-gitarr och en 15 watts Rolandstärkare blev jag medlem i det nystartade bandet Tectyl. Efter hand som medlemmarna i bandet skingrades för solovindarna kom jag även att under några år spela med Trotyl. Det bandet bestod bortsett från Björn G Stenberg och Ulf Gustafsson av ursprungstectylarna John Graff och Tomas Nygren. Lite vänsterprassel, skulle man kunna säga. Vad gör man inte för musiken.

I min roll som personalchef på ATG, 1994 till augusti 2015 - då jag valde att gå hem - rejält oense med den stenbecksa vd:ns idéer om hur man leder ett företag , var jag även med och bildade rockbandet Harry Boys mé Harryett. Mitt artigsnamn i nämda orkester var Matta Harry. Förutom osedvanlig talang och känsla var vår främsta merit en andra plats i Stockholms Rock-DM. Förutom Patricia hann vi med att spela i Blå hallen (Stadshuset), på Sandgrund (Karlstad) och Årjängs folkets park, för att nämna några platser.

Ibland när giggen inte stockas i orderboken är det inte fel att ha ett civilt jobb och en tämligen fast inkomst för att dra till huset och klara försörjningen. Från hösten 2016 arbetar jag som affärsområdeschef inom EVRY. Inte så mycket rock, men trevliga och duktiga medarbetare med vilka jag har en hel del kul. Tids nog finns det kanske plats för rock även inom EVRY. Jag tror alla bolag mår bra av rock.

Min fru, sedan 1995, den overkligt sköna Suzanne Jeffery Skiöld, har också slagit in på den svåra men utmanande banan som rockmusiker. Tillsammans med, från begynnelsen, fyra lärarkollegor från Katedralskolan bildades 1998 dambandet Kattestroferna. Det har varit kul att följa deras utveckling. Och utvecklas - det gör de.

Trots obestridliga framgångar på rockscenen har jag aldrig riktigt släppt ballader och visor. I duon Stor och Lagom, vars andra halva består av Pelle ”Lagom” Rydberg, förvaltar jag fortfarande visarvet efter bästa förmåga. Därmed tvingas jag också hålla fingrarna i tillräckligt god form för att bemästra en akustisk stålsträngad gitarr.

Efter drygt femto års umgänge med gitarren är det inte utan att man fått lite blodad tand. Fortfarande massor att lära, massor att upptäcka och massor att njuta av. Musiken är livets grädde på moset. Ja, kanske till och med mer än så. Det är mitt i musiken man är som mest levande, mest i sitt esse, mitt i nuet.

Så skall väl ändå livet vara. Man blir aldrig för gammal för att rocka! Må jag få lämna det jordiska, efter min korta stund i vimlet, med en Stratta över axeln och en rejäl rocklåt i strupen. Att få dö i språnget, precis som min far, är en nåd att stilla bedja om.

Sten Skiöld