Erik Gunnarsson

Inte många musiker kan ståta med att ha blivit recenserade av Hans Majestät Konungen, så lyss!

1980 skulle ett storband jag lirade med delta i invigningen av Skid-SM i Hudiksvall, och hans kungliga höghet var där för att formellt inviga hela spektaklet.

En av kvällens viktigaste tilldragelser var självfallet när jag lirade ett ambitiöst och självförverkligande trumsolo. Efteråt var det någon höjdare från kommunen eller näringslivet som nyfiket frågade kungen vad han ansåg om hela tilldragelsen: ”Ja, trumslagaren var ju i alla fall bra – på att föra oväsen.”

Trots detta något ambivalenta omdöme måste man säga att jag haft en gedigen musikbakgrund. Jag har spelat med artister som Cornelis Vreeswijk, Monica Zetterlund, Lill Babs osv. I CV-sammanhang brukar de flesta nöja sig med den här typen av soft name droppande, men jag kan inte låta bli att lägga till lite skavande fakta…

En av konserterna med Cornelis var en hastigt tillkommen sak som minimerade förberedelsetiden. Vi hann bara känna kort på varje låt före konserten, och efter några takter av Ångbåtsblues insåg alla raskt att den unge trumslagaren hade lagt för stor tonvikt på ”vals” i noternas angivelse av ”Jazzvals”. Svänget skulle kunna beskrivas som när en Ferrari kör fast i kvicksand. Mäster Cees gled snabbt tillbaka till min plats och gav en crash course i hur jag skulle få upp sportbilen ur leran. När han nämnde något om en lite coolare variant av La Fiesta (Chick Corea) trillade polletten ned. Jag lade för säkerhets skull undan visparna och säkrade speeden med trumpinnarna. Lyssningstips: Originalinspelningen av Cornelis (som kanske är Sveriges bästa låt någonsin fångad på band). Egil Johansens lir är utomjordiskt!

Turnén med Zetterlund var bättre repeterad, men jag hade märkt på ett ställe i en låt att hon valde att göra ett ritardando. Trots att noterna enbart påbjöd ett rakt break. Upprörande, ansåg den rättrådige lille trumslagaren. På första konserten valde jag att musikaliskt följa noterna, möjligtvis lite som en pik till ’tanten’. Resultatet lät inget vidare! Och den isande blick jag fick av denna gigant klargjorde att jag från den stunden skulle komma att undvika att försöka ”få rätt” - när scenen väl har intagits.

Majoriteten av ovan beskrivna nedslag i min musikaliska karriär utspelade sig redan innan jag fyllt 20 år, så givetvis blev fortsättningen även den till stor del präglad av en massa musik och utspridda turnéer. Men allt har inte handlat om musik: Jag spelade bl a två säsonger i Sveriges sämsta fotbollslag (inslaget från Tipsextra om oss finns faktiskt på youtube), jag har gått i fredsmarscher, pluggat osorterat, bildat familj och skaffat barn.

Tack vare musiken fick jag även en mängd andra jobb: slagverkslärare, musiklärare, skådespelare och teatermusiker. Till sist landade jag ändå en yrkestitel som t o m min mamma blev imponerad av: Världsmusikkonsulent.

Det bör även tilläggas att Tectyls basist, Danne, och jag till och från tidigt stötte på varandra på olika musikscener i Hälsingland – dock sällan i samma konstellation. Danne främst i folky band och jag mer i fusion-orienterade sammanhang.

Och det finns kanske någon form av analogi till när meningsmotståndare ibland resignerat har konstaterat: ”I slutändan kommer vi nog alla sitta på hemmet och torka oss i röven med Svenskan!”

I det här fallet är det snarare så att förra seklets rock uppenbarligen utgör den ultimata mötesplatsen för en samling distingerade herrar.

Apropå tidigare resonemang om yrkestitlar så hade den ultimata drömmen faktiskt varit att kunna titulera mig som Deep Purplekonsulent. För det är 70-tals rocken som gravt färgat min musikidentitet, troligen något som har danat min spelstil och som bäst kan beskrivas i termer av ”en trumslagare som är bra på att föra oväsen”.